Första tiden tar låång tid
Den 14 December var när vi fick tillbaka första testen positiva. 2 dagar senare tog vi och köpte ett Clearblue digitaltest - juust to be safe!
Den laddade och vi drog en lättnads suck att det fungerade, de jäklarna är rätt dyra!
Först kom ordet Gravid upp på första raden, med spänning väntade vi på andra raden där uppskattade veckor skulle vara.
3+. Jaha! ...
Hur faen kunde det gå så häär lång tid utan att jag märkt nånting?! Jag började spontant tänka på de personer som gått en hel graviditet utan att märka några symptom. Men och andra sidan hade jag också behövt sitta ner efter dusch mitt ibland klädbyte, för att jag känt mig illamående(?!)...
Det var svårt att förstå att det var en liten på väg, men det dröjde inte länge förrän symptom radades upp.
- Lättare näsblod
- Illamående
- Ömma/större bröst.. något mörkare
- Hicka
- Rapar/fiser mer
- Törstig lättare o oftare
- Behov att äta var 2-3 timme
- Lätta mensvärkar under naveln o sidor
- Trött som faen
- Allt äckligt förstärkt
- Starkare luktsinne
- Känslor mer påtagliga
- Magen högre längst ner (bump)
- Nyser mer än vanligt
- Mer känslig mot värme
- Lite mer glömsk
- Tandkött blöder lättare
- Mer villig att äta saker jag annars ogillar
- Kissar oftare
- Duscha ger hög risk för illamående
- Bloated
Illamåendet slog till som en blixt runt 15.00 tiden och varade väl fram till 23.00 tiden. Och om jag inte pedantiskt åt VARJE 2-3 timme, blev jag illamående av det. Att gå för länge - dvs 3 Meter, gjorde mig illamående,
om jag Stod upp för länge - dvs mer än 3 Minuter, blev jag illamående och om det luktade för mycket under tiden jag gjorde nummer 2 på toa, you guessed it - blev jag illamående.
Det jag kunde göra bäst var att ligga i soffan och glo, och när man behöver ta hänsyn till det på 1 Månad på raken, eh ja, du blir rätt frustrerad. Och nedstämd...
Jag har problem annars att äta mat, att nu behöva äta för litens skull var det inget tal om. SJÄLVKLART äter jag för barnets och min orks skull. SJÄLVKLART!
Men det är FAN så jobbigt!
Få talar om hur deprimerande det är att inte kunna äta vad man vill, när man vill... eller ens hur mycket man vill.
Smaker ändras, choklad som var favoritsmak innan, tolererades knappt.
Många kvällar medan maken åt godis eller annat, började jag rätt upp och ner böla. Tittade sorgset ner på en vällagad husmanskost gjord av maken, när det kändes som om en "vägg" hindrade mig från att vilja äta mer.
Första Trimestern kunde inte sluta snabbt nog, och uttrycket "Men det blir så värt i slutändan!!" hjälper inte alls.
Vecka 14 kom runt hörnet, två första dagarna på raken då jag kände Hunger för första gången på 2 månader. Det varade inte länge... följande dag kom illamåendet tillbaka, och äta varje 2-3 timme var fortfarande lag! Som om liten var en liten scheriff som bestämde lagarna från insidan.
Men när symptomen var borta i några enstaka timmar, blev jag istället orolig - är jag fortfarande gravid?!
Helt plötsligt bad jag nästan om att krama toastolen. När vi i vecka 11 skulle på ultraljud, fick vi reda på att det var bara vecka 9... SUCK! Men det förklarade varför illamåendet fortfarande hängde med.
Det gick kanske 4 sekunder och sedan fick läkaren upp liten på skärmen.
Min nervösa make som aldrig varit i en sådan situation stod kvar vid dörröppningen tills jag kallade på honom: "Vill du se?!"
Kort efter maken stod vid min sida, hittade läkaren hjärtat på liten. Aldrig sett något slå så snabbt i mitt liv!
2 sekunder senare skrev läkaren ut random bild på liten, gav det till maken och så var det ultraljudet över.
Tiden allt tog kändes generellt som Magnus Ugglas låt "4 sekunder".
Sedan ställde läkaren frågor; frågor som jag knappt visste svar på, svar som lät som mitt IQ var under 60 och frågor som krävde svar från ett annat sjukhus.
Jag visste sedan tidigare att jag hade APC resistens, men inte vilken typ. Och det spelar STOR ROLL! Dubbel innebär att du kommer få blodtunnande VARJE dag under graviditeten, under förlossning och 1 vecka efter. Enkel - bara under förlossning och 1 vecka efter.
De ringde till en speciell avdelning och efterfrågade resultaten, och när barnmorskan på telefon lugnt sade "Neej! Det är inte bråttom.", blev jag förvirrad. På läkaren lät det som LIV ELLER DÖD!!
Allt efter tiden gick, timmar till dagar, började jag ana att det var Enkel variant av APC resistens jag hade, och det stämde!
Ny oro kom när jag gjorde ett så kallat NIPT test, ett blodprov där de identifierar barnets DNA från mammans, och kollar ifall det finns risk för kromosomfel.
Två veckor, och inget svar visades på Karolinskas hemsida.
"Min" barnmorska ringde senare den veckan och förklarade att testet inte funkat, men att det inte betyder att något är fel på barnet!
Sån irritation... jag berättade för sköterskan som senare samma vecka, tog om blodprovet. "Hoppas det funkar denna gången!"
Och det gjorde det! 9 dagar senare kunde jag läsa på hemsidan att provet var negativt, vilket innebär liten risk för kromosomfel (- runt 3-1% bara, eftersom jag googlar allt!).
Mitt ibland alla hormoner har det varit svårt att vara glad, även för bra nyheter, men ibland kommer stunder av ren lycka. T ex när jag håller upp bebiskläder och föreställer mig att liten redan är här!
Slutligen ersattes det tidsbaserade illamåendet med illamående från överansträngning istället!
Och såå trött jag är nu i början på Andra Trimestern! Helt utan logik, i synnerhet med att jag börjat kunna promenera igen, även om det är med fler pauser och kortare sträckor.
Vi får se vad för fler hemskt roliga symptom som väntar runt hörnet! 🙂