Att vara sen...
Min kalender säger åt mig att enligt den "normala" 28 dagar menscykeln är jag sen och naturligtvis börjar det påverka mina tankar, värre dag för dag. Iom att jag har oregelbunden mens går det inte att lita på någon exakt 'magisk-dag-räknare', dessutom är min kropp väldigt känslig för t ex stress och kan bestämma sig för att hoppa en månad eller två om något oförutsägbart skulle ske! Nej, min kalender är mest för min läkare och mitt minne... ändå stirrar den mig i ögonen och mitt huvud skriker: bebis!
Andra tankar som uppstår är om det mot all förmodan skulle vara en bebis på gång; borde jag inte ha massor med graviditetstecken? Man borde tänka 'jag spyr inte varje morgon, alltså är det inte lönt att testa!', ack om det vore så lätt! Vid 8 veckor ska man helst ha bokat en tid till sin läkare och det blir oro ovanpå den andra kakan.
Tills det har gått alldeles för lång tid, så kommer jag sitta och förneka minsta lilla sak som skulle kunna vara tidiga tecken, för jag är trött på att titta på ett test och få mitt hjärta utslitet.
